1.2 (A)

En huskropp definieras inte av sina väggar eller storlek på fönster, knappt ens det material den uppförs i. Den del av huset som kan karaktäriseras som dess själ är det intryck den ger för en person som tar del av husets väsentliga skapelse. Denna väsentliga skapelse är husets påverkan på omgivningen. Vän av ordning påpekar att ligger huset vägg i vägg med en annan byggnad så säger det sig själv att det vackrare huset får det mindre vackra att stå i skymundan. Denna åskådning är helt beroende av tidsandan och även om monumentala strukturer som Taj Mahal och Notre Dame de Paris verkar vara oberörda av tiden så glöms det så lätt bort varför dessa två byggnader, för att bara nämna ett par exempel, är så framstående magneter för de åskådande massorna. Varken Taj Mahal eller den franska katedralen ligger vägg i vägg med en annan byggnad. De är dessutom de enda i sin egenskap av arkitektoniska skapelser i just det sammanhang de är uppförda. Bygger man i stadsmiljö ett hus precis bredvid ett annat krävs inte att det ena huset dominerar det andra eller ens drar ögonen till något av husen. Två byggnader måste harmonisera med varandra för att ge rummet en känsla av närvaro. Problematiken ligger i den placering av vägens körbana som skapar husets förgård. Problematiken ligger i den vitt spridda uppfattningen att det är mer eller mindre den grundläggande funktionen (och nödvändigheten) i ett samhälles överlevnad att kunna framföra olika motordrivna fordon i bebodd miljö. Problematiken ligger i den konforma vardag som förvisso skapar lite friktion mellan människor men å andra sidan inte bidrar till utveckling. En helt journaljär omgivning är inte heller det att föredra (det enda som förändras dagligen må vara vädret) utan konstanten bör istället ses som beroende, inte av upprepning, utan av möjligheter. Läser man den lokalpress som rapporterar om olika projekt att förändra staden Umeå så ger konservativa krafter uttryck för ett samhällsklimat som bibehåller den fina stämning som, enligt deras egen utsago, rådde för trettio år sedan. Problematiken ligger i att den stämningen inte går att hålla fast, då den sedan många år är försvunnen. Myten, däremot, lever vidare.
Ser man nu till vilket sammanhang en byggnad har förts upp kan omkringliggande landskap ges ett utseende som kommer samhället till gagn. Det är denna process som måste ges tid och det är viktigt att inte försöka sig på en omvänd utveckling genom att besluta vilka funktioner som är lämpliga i ens närmiljö och sedan lösa denna ekvation med moduler stöpta i en och samma form. Formen byts med jämna mellanrum men antalet moduler som produceras för varje period överstiger det antal som kan gälla för god smak. För en outbildad människa kan den frihet som det innebär ge en känsla av puerilt kaos. Detta beroende av att vi växt samman med denna skapelse som är vår stad.
Men för att återgå till den enskilda byggnaden! Under medeltiden skapades de gotiska katedralerna för att visa vad kristendomen kunde erbjuda - man flyttade helt enkelt in naturen i städerna men gjorde det i sten och skapade en omvälvande upplevelse för besökaren. Aldrig tidigare hade en byggnad talat så till den som besökte den. Med tiden flagnade färgen på dessa katedraler och nu står de där utan färg, men i vår tid är dessa kyrkor fortfarande imponerande. Dock finns det inte underlag att föra upp fler katedraler i gotisk tradition. Dels kommer det uttryck som hörde medeltidens hantverkare till att var en del av det förgångna. Den moderna människan med moderna maskiner har inte förmågan att skapa de känslor ur sten som gjordes för tusen år sedan. En nygotisk skapelse har vi redan i Umeå och jag kan inte se något underlag för en profan och likaledes kommersiell struktur i denna typ av arkitektur. Det uttryck som gotiken förde med sig är ändå ständigt närvarande genom glaskroppar och skyltfönster. När den moderna stadsbilden växte fram blev ljuset en viktig komponent i den byggnadsfilosofi som likt ett nyfiket barn kom till världen genom sätesbjudning. I en stad där de flesta husen har en tydlig gemensam nämnare kan man fråga sig vad en manierad konstruktion kommer att tillföra. Förståelse för rummets miljö bör spela en viktigare roll än idag. Den första grunden i idélära kring en inriktning ger en turbulent och samtidigt polykromatisk upplevelse genom frågeställningar kring varför konsten finns. Först efter att läran innefattar kunskap om naturen, material, komposition, konstruktion och representation kan själva den industriella kunskapen och den experimentiella arkitekturen komma att fostra nya visionärer. Läran om det offentliga rummets existens måste ges en möjlighet till pånyttfödelse.