1.1 (A)

Första gången jag såg dagens ljus och flyttade in på Studentvägen i Uppsala var det inte med himmelska basunstötar som världen uppenbarade sig för mig. Snarlika tecken fanns i och för sig till hands; Torbjörn Fälldin som relativt nybakad statsminister och CXVIG valde att stadga sig även i juridisk mening. Det var någonstans i denna smältdegel mellan oljekris och framtidstro som det kritiska tänkandet uppstod. Sedemera har jag formulerat mig ömsom klumpigt och stundtals dumdristigt när jag blandat cynismer och putslustiga visioner i en till synes nästan oändlig sträcka av misslyckanden. Till synes oändlig, skriver jag, då även om rådande normer ifrågasätts så är tidsaxeln linjär även för mig. Jag är trettio år gammal. Trots den tidstypiska undfallenheten gällande allmänintresse i kombination med kunskap försöker jag bestrida likgiltigheten och försöker förvalta en dokumenterad kvarlåtenskap som är glömd i praktisk mening; den subversiva och samtidigt konstruktiva litterära verksamheten. I teori och produktion såväl som genom en urkund av ett okonventionellt informationsflöde. Denna skapelse, i sin allra mest grundläggande form, kallar jag manifesto no. 19:7610-271-459.

Jag har vid flera tillfällen försökt att ge en nyanserad bild av hur världen och framför allt min närmiljö borde se ut. Hur den borde se ut för att ge den absoluta majoriteten av befolkningen, om de så väljer att besöka eller bara beskåda detta område, ett intryck av denna rumsliga belägenhet och i förlängningen ge människor chansen att känna ett mervärde i att leva. Det har, under den flagg jag seglade i mina förra anteckningar, varit lönlösa ansatser till att bringa klarhet i frågan, en strävan som tvingat mig att drista arkitektonisk terminologi som egentligen inte är passande i denna situation. Inte för att de gett ett opassande intryck av mitt anförande - tvärtom - men det har varit en lömsk agenda då hela sanningen inte varit till allmänt förfogande. Det har varit en svår balansgång att väga den sanninghalt jag levererat kontra den faktiska planen att genomföra en förändring. Inte för att en förändring är förestående, vilket gör att någonstans i mitt avgrundslösa intellekt känner jag en viss jalousie de métier vad gäller beslutsfattande positioner i samhällsfrågor rörande den urbana miljöns utforming. Men nu kommer jag att lämna dogmatiska utspel och ge mig i kast med ordval som för tankarna till en industriell klassicism snarare än den medeltida sakrala byggnadstraditionen. Det hela handlar om hur en bebyggelse planeras.

Enskilda strukturer har inte en strävan i sig själva att vara antingen höga eller låga. De borde inte ha en plats i en rad av moduler. De borde inte vara bara byggnader i sig själva. En byggnad, för att komma till sin rätt som en del av stadsmiljön, skall fylla ett rum som är mer än själva huset i sig. Detta rum består inte av en i sig avgränsad sfär eller en markerad rymd som skiljer det ena rummet från det andra utan är en del i hela staden, en stad som existerar som ett kulturellt uttryck för gemenskap och trivsel. Detta i en reglementarisk panta rhei där samspelet mellan människan som flockdjur vägs mot behovet av geoteknisk konformitet. Denna trivsel verkar inte finnas i stadsplanerarnas dagordning. De verkar snarare missförstått den konsensus som sociala nätverk skapar mellan människor. De verkar snarare placerat denna gruppmentalitet i postmodernistisk estetik och sedan placerat sin skapelse vid en motorväg och aldrig någonsin lyssnat på konstruktiv kritik.

Bor man här vet man att Umeå tätort är genomgående byggd för hastighet. Långa gator med låga hus som flankerar genomfartsleder mellan människors hem i konforma lådor där samtiden saknar framtid och glädjen sedan länge är död. Det är den platsen som jag kommer att skriva om här.