1.8 (A)

Att hitta en bygds själ kan kännas som en besvikelse för den som förespråkar stora ändringar, som bygger en vision på Le Corbusier men har en utbredd samling låg trähusbebyggelse att ta hänsyn till. Umeås själ, tycker jag, ligger i trähusen. Inte de som ligger utspridda Öst på stan eller förs upp idag i den allt större arealen som staden täcker. Den vackra trähusbebyggelsen ligger avsides, i ett friluftsmuseum. Därför behöver inte stadsplanerare ta någon egentligen hänsyn till den centralt placerade staden. Det är ett smart, om än illmarigt, sätt att lösa ett problem. De trevliga trästrukturerna finns kvar, men är åtsidosatta från områden där de kan störa den pågående verksamheten. Att det ligger trähus i centrala staden som har ett liknande uttryck kan inte undgå den som besöker Umeå. De husen är dock ombyggda, tillbyggda eller undanträngda i sådan utsträckning att deras karaktär till stor del är färgad av förakt, där de ligger som uppblottade tändstickaskar mellan mer rejäla tegel- och betongbyggnader.Genom att krympa utrymmet för den gröna växlighet som omger staden så har ett problem uppstått; att en stort antal människor samlas på allt mindre naturyta. Skulle byggnaderna istället resa sig på höjden blir den effektivt använda markytan (för lika mycket lokal att disponera) mindre och runt huset kan fler träd planteras. Trähusen lever sitt eget liv, men ger en fingervisning om att stadsplanering inte är en smakfråga utan en utbildningsfråga.

1.7 (B)

Porfyr är få förunnat att använda på ett behagligt sätt och därför inte vanligt förekommande, speciellt i Sverige. Den speglande svarta stenen kan i värsta fall ge en struktur ett fientligt intryck. Men det kan också öppna upp det rum där byggnaden tar plats. Tempohuset i Umeå är byggt i tre delar vänt mot Kungsgatan. Tegel med vita lisener och friser, betong, och så tegel igen. Förbi huset passerar en gågata och det öppna rummet ses som viktigt för trivseln i området. När husets fasad ges egenskapen av att spegla omgivningen kommer nu flera aspekter av rummet att förverkligas. Dels själva huset i sig, som på sin yta i dagens läge har en färgton i samspel med omkringliggande bebyggelse men som inte lyfter detta rum där strukturerna är placerade. Den speglande stenen skänker den blå sommarhimlen åt individen på gatan, och en spegel föreställande samtiden för den som befinner sig högre upp.Där det idag ligger en parkering, det som en gång var Epas uteservering, denna yta ansluter till en uppfart från Vasagatan. Denna uppfart tas bort, och där idag trafiken passerar till denna parkering reses en byggnad i sex våningar; företrädesvis ett varuhus. Denna byggnad blir medelhavsblå. Parkeringen återgår till ett kafé i friska luften.

1.6 (A)

Passerar den promenerande, i bemärkelsen flanerande, människan en huskropp är det sällan som uppmärksamheten initialt riktas mot takfoten eller ens mot fasaden. Vad som drar blicken mot sig är den skugga som faller från byggnaden på det omkringliggande området.
En fasad är mer än bara ett formspråk. I fasaden rymmer strukturen ett uttryck som är beroende av människan. Människan som samtidsvarelse och som visionär. Den konformitet som delges i ett längre perspektiv är beroende av försiktighet men även storhet. En grandios struktur har ett mervärde i sin fasad mer än bara byggnadens nytta som tak över huvudet. Den som passerar en byggnad vill känna värmen som huset bjuder till, och därför är det viktigt hur byggnaden är placerad i förhållande till sin omgivning. En byggnad som vänder ingången bort från det offentliga stänger ute gemenskap, som staden som kulturell idé är beroende av. Samspelet mellan hus och människa är av symbiotisk natur.

1.5 (A)

Att förändra allmänhetens territorium innebär ett ingrepp i alla de människors liv som frekventerar miljön utanför sin egen bostad, och ibland även för dem som inte lämnar hemmets vrå. Det är därför sällan ett hållbart argument att peka på vinsterna med förändringen som komma skall. Vi lever alla, undantagslöst, i en gemensam samtid. Det är självklart en omöjlighet att tillrättalägga offentligheten för alla individers behov och att skapa en samfälld tillflykt för en grupp människor vars individuella dagordningar diverserar denna gemenskap. Å andra sidan är det inte heller förändringens huvudsakliga mål. Förändringen är en metafor för förbättring och har till stor del att göra med det kvarstående värdet i det som redan existerar. Umeå är en stad vars moderna ursprung går att datera med exakthet eftersom en ödesdiger brand förstörde staden 1888. Alla byggnationer därefter är, mer eller mindre, stringent dokumenterade. Det krävs heller ingen större insikt i ingenjörstekniska kunskaper för att vara på det klara med att byggnadstradition, arkitektoniska strömningar och framför allt materialkunskap har förändrats under det förra seklet och följdaktligen även in i våra dagar. Det är dock ett Umeå som har sina egentliga tillgångar mångt och mycket liggande i sin historia. Föreningen mellan historisk närvaro och nutida identitet är ett förbund så gammalt att vår egen epok ses som en parentes i sammanhanget, men likafullt är vi närvarande i utformningen av den. Både historia och samtid är en del av staden.
Att anlägga en grön lund är ett projekt som kräver fler uppslag än rudimentär kunskap om andra parker. Facktermer och beteckningar förenar och särskiljer olika konstruktioner därför att stadens parker är en prunkande installation vars begränsningar skapar harmoni i det mänskliga sinnet. Dock finns det intentioner som stundtals ger en skröpligare verkan på grund av omgivningens kontext och det beteendemönster som kringliggande verksamhet ger uttryck för. En parkanläggning kan aldrig ses som offentlig botgöring för undermåliga nyttobyggnader i dess närmiljö! En större offentlig trädgård måste, på samma sätt som andra strukturer, harmonisera med lokala traditioner.Den engelska parken har flera attribut på sitt pluskonto som gör den till en oas i en miljö där den tyngre estetiken i mer tuktade växtanläggningar inte kommer till sin rätt. I ett område som utsätts för kraftig blåst står en oxel (Sorbus intermedia) emot vädrets makter, i en rad av flera träd i uppsåtligt organiserade planteringar. Vinden blåser inte heller bort vrestörne (Rosa rugosa), backnejlika (Dianthus deltoides) eller trift (Armeria maritima). I en torr trädgård med mycket skugga växer vintergröna (Vinca minor) och hasselört (Asarum europaeum), i den torra jorden med många soltimmar hittar man kattfot (Antennana dioica), fetblad (Phedimus) och taklök (Sempervivum tectorum). Hortensia (Hydrangea macrophylla), guldazalea (Rhododendron luteum) och penningblad (Lysimaccia nummularia) är hemmahörande i den ph-fattiga jorden. Stadens gröna rum behöver inte vara vilda landskap där barrskog härskar, men inte heller fantasilösa gräsytor. En vinterträdgård med perenna växter skapar träffpunkter för människor även under den kallare delen av året. Att det finns miljöer i samtiden som är konstanta även om andra delar av omgivningen är under förändring ger en kvalitet. Inte bara åt människan som stadslevande varelse, utan även ett egenvärde åt de existerande strukterna, liktväl som den kommande bebyggelsen.Det går inte att peka på enskilda projekt som kommer att stjälpa en hel bygd, inte heller kan en enda specifik plats ge näring åt hela den omgivande staden. Den förändring som skapas måste få ta tid, och det finns sällan utrymme i snäva kvarter för ytterligare exploatering. Skall en nybyggnation komma till stånd är det en förutsättning att planeringen av förändringen tar sin början i samtiden, och att den historiska karaktären i området ges armbågsrum för sin närande personlighet. Ibland kan det vara så enkelt som att flytta bort afalten och betongen för att ge plats för en kvalitativ renässans i vår ifrågavarande tidsepok.

1.4 (B)

En byggnad i fem våningar eller högre (ett så kallat höghus) är inte nödvändigtvis en byggnad som fyller ett högre syfte än en lägre byggnad. Ibland fyller den till synes inte något syfte alls utan står som ett monument över esoterismens haveri. Däremot kan ett karismatiskt hus ge avtryck i den omgivning det existerar, som en geometrisk exakthet i koncentrerad form. Ett sådant hus är Thulehuset i Umeå. Förvisso är husen tre till antal, de två lägre byggnader som begränsar den asfalterade gårdsplanen vid det högre huset är signerade samma arkitekturfirma. Men det är höghuset som är intressant!

Sedan urminnes tider har esplanaden utanför huset varit en så kallad Europaväg (nummer 4 för att vara exakt) som slussat människor i motordrivna fordon till Umeås stadskärna, eller än oftare, genom den. Men sedan flera år tillbaka är det nu bestämt att en annan väg skall ges beteckningen E4 och avsikten med trafikledens multipla körbanor kommer på skam och den breda gatan bör rannsakas. Begränsas trafiken till ett körfält (i vardera riktning) finner den uppmärksamme den nya möjligheten att vidga livsföringen för den centrala stadens roll som samlingsplats. Gångbanorna på Tegsbron ökar flera meter i bredd och kan beläggas med plattor. På vardera sidan om brofästet norr om älven reses två byggnader upp, låt oss säga spegelvända kopior av varandra men i två kulörer - gult tegel och trä på den västra sidan och rött i samma material på den högra. Kommersiell yrkesutövning inom handelsbranchen och möjligheter inom utbildningsområdet skulle här skapa inte ett helt nytt rum, utan snarare ta vara på kvarterets potential. Eftersom boulevardens körbanor inskränkts till en tredjedel av dagens autostrada kan bostadsmarknaden och den kommersiella bebyggelsen förtätas ytterligare. På var sida esplanaden finns idag breda gångstråk som har en tveeggad lockelse med husens utbud å ena sidan och alienation från centrumfyrkantens galleriors glasfasader å den andra. Västra sidan - vid byggnaderna som är fasaden mot hela stadsdelen Väst på Stan - anläggs ett grönt stråk; var femtonde meter ett lövträd (lind eller poppel) och en gräsyta förbinder planteringarna. Centrumsidan av esplanaden får endast ett fåtal strukturer i tegel men desto fler trähus i högst tre våningar, representativa för den nuvarande bebyggelsen.

Den nu smalare esplanaden låter sig sedan krönas av ett högt parkeringshus i eklektisk Bauhaus och nyrenässans med spegelglasfasad mot söder. Stadskärnans ambitionsnivån blir fortfarande hög och känslan av närhet och intimitet försakas inte. Staden har ju dessutom en annan agenda, men att satsa på kultur utan att förpacka den är en utvecklingsmässig tadlighet som ger känslan av ett systemtekniskt pengaslöseri.

1.3 (A)

Den öppna platsens rumsliga miljö är inte bara svår att begripa ur ett rent innehållsrikt perspektiv, men den problematiseras ytterligare av att den öppna ytan relaterar till frihet och fri vilja. Jean-Paul Sartre menade att fri vilja är förutsättningen för människans predikament när hon förlitar sig på sig själv men inte tror på sin förmåga. Den öppna platsen finns som en symbol för frihet och fri vilja men dess definition som existensiell rymd är namnlös, inte en produkt på samma sätt som i ett rum som avgränsas under tak. Ändå är den öppna ytan inte föremål för samma debatt som drabbar strukturer av betydligt beskedligare karaktär. Umeå, likt många andra städer som formats efter axiom som i sig inte är felaktiga men ofta förvaltas på ett diskutabelt sätt, är byggd kring ett rakt gatumönster som har den centrala samlingpunkten i korsningen av två breda gator, en korsning som utgörs av ett torg. Vid detta torg ligger en byggnad i holländsk nyrenässans från året 1890. Den flankeras även av en bank i mörkt tegel bredvid ett Domushus i femtiotalsarkitektur (men från sextiotalet) och Tempos byggnad på andra sidan. Där ligger också Epahuset som i sin tur motsvaras på motsatt sida av ett trevånings betonghus med mansardtak. Torget är en öppen plats där lokala företagare säljer mat från små och stora vagnar. Dessa vagnar är, ur vilken synvinkel man än väljer att betrakta dem, inte skapade i en strävan efter estetisk perfektion. Denna öppna plats verkar till synes glömts bort av invånarna i staden. Den rumsliga miljön har glömts bort och torget kan snarare kallas för ett ickerum.Många byggnader är del av liknande ickerum därför att de helt enkelt inte har någon rymd där fasadens uttryck ges möjlighet att ta plats. Husen har vänts bort från promenadstråket - ingången gömts undan för den som passerar - eller så passerar en trafikerad gata byggnaden och stänger in dess karaktär. De kulturella skrålet dränks idag av bilismens monotona ljudmatta. Människor passerar byggnaderna utan att fundera på vad en rumsliga karaktär kan erbjuda. Trafikleden är ett ickerum där intrycken får ge plats för hastighet och representationen får stå tillbaka för transportvägens asfalterade yta.

1.2 (A)

En huskropp definieras inte av sina väggar eller storlek på fönster, knappt ens det material den uppförs i. Den del av huset som kan karaktäriseras som dess själ är det intryck den ger för en person som tar del av husets väsentliga skapelse. Denna väsentliga skapelse är husets påverkan på omgivningen. Vän av ordning påpekar att ligger huset vägg i vägg med en annan byggnad så säger det sig själv att det vackrare huset får det mindre vackra att stå i skymundan. Denna åskådning är helt beroende av tidsandan och även om monumentala strukturer som Taj Mahal och Notre Dame de Paris verkar vara oberörda av tiden så glöms det så lätt bort varför dessa två byggnader, för att bara nämna ett par exempel, är så framstående magneter för de åskådande massorna. Varken Taj Mahal eller den franska katedralen ligger vägg i vägg med en annan byggnad. De är dessutom de enda i sin egenskap av arkitektoniska skapelser i just det sammanhang de är uppförda. Bygger man i stadsmiljö ett hus precis bredvid ett annat krävs inte att det ena huset dominerar det andra eller ens drar ögonen till något av husen. Två byggnader måste harmonisera med varandra för att ge rummet en känsla av närvaro. Problematiken ligger i den placering av vägens körbana som skapar husets förgård. Problematiken ligger i den vitt spridda uppfattningen att det är mer eller mindre den grundläggande funktionen (och nödvändigheten) i ett samhälles överlevnad att kunna framföra olika motordrivna fordon i bebodd miljö. Problematiken ligger i den konforma vardag som förvisso skapar lite friktion mellan människor men å andra sidan inte bidrar till utveckling. En helt journaljär omgivning är inte heller det att föredra (det enda som förändras dagligen må vara vädret) utan konstanten bör istället ses som beroende, inte av upprepning, utan av möjligheter. Läser man den lokalpress som rapporterar om olika projekt att förändra staden Umeå så ger konservativa krafter uttryck för ett samhällsklimat som bibehåller den fina stämning som, enligt deras egen utsago, rådde för trettio år sedan. Problematiken ligger i att den stämningen inte går att hålla fast, då den sedan många år är försvunnen. Myten, däremot, lever vidare.
Ser man nu till vilket sammanhang en byggnad har förts upp kan omkringliggande landskap ges ett utseende som kommer samhället till gagn. Det är denna process som måste ges tid och det är viktigt att inte försöka sig på en omvänd utveckling genom att besluta vilka funktioner som är lämpliga i ens närmiljö och sedan lösa denna ekvation med moduler stöpta i en och samma form. Formen byts med jämna mellanrum men antalet moduler som produceras för varje period överstiger det antal som kan gälla för god smak. För en outbildad människa kan den frihet som det innebär ge en känsla av puerilt kaos. Detta beroende av att vi växt samman med denna skapelse som är vår stad.
Men för att återgå till den enskilda byggnaden! Under medeltiden skapades de gotiska katedralerna för att visa vad kristendomen kunde erbjuda - man flyttade helt enkelt in naturen i städerna men gjorde det i sten och skapade en omvälvande upplevelse för besökaren. Aldrig tidigare hade en byggnad talat så till den som besökte den. Med tiden flagnade färgen på dessa katedraler och nu står de där utan färg, men i vår tid är dessa kyrkor fortfarande imponerande. Dock finns det inte underlag att föra upp fler katedraler i gotisk tradition. Dels kommer det uttryck som hörde medeltidens hantverkare till att var en del av det förgångna. Den moderna människan med moderna maskiner har inte förmågan att skapa de känslor ur sten som gjordes för tusen år sedan. En nygotisk skapelse har vi redan i Umeå och jag kan inte se något underlag för en profan och likaledes kommersiell struktur i denna typ av arkitektur. Det uttryck som gotiken förde med sig är ändå ständigt närvarande genom glaskroppar och skyltfönster. När den moderna stadsbilden växte fram blev ljuset en viktig komponent i den byggnadsfilosofi som likt ett nyfiket barn kom till världen genom sätesbjudning. I en stad där de flesta husen har en tydlig gemensam nämnare kan man fråga sig vad en manierad konstruktion kommer att tillföra. Förståelse för rummets miljö bör spela en viktigare roll än idag. Den första grunden i idélära kring en inriktning ger en turbulent och samtidigt polykromatisk upplevelse genom frågeställningar kring varför konsten finns. Först efter att läran innefattar kunskap om naturen, material, komposition, konstruktion och representation kan själva den industriella kunskapen och den experimentiella arkitekturen komma att fostra nya visionärer. Läran om det offentliga rummets existens måste ges en möjlighet till pånyttfödelse.

1.1 (A)

Första gången jag såg dagens ljus och flyttade in på Studentvägen i Uppsala var det inte med himmelska basunstötar som världen uppenbarade sig för mig. Snarlika tecken fanns i och för sig till hands; Torbjörn Fälldin som relativt nybakad statsminister och CXVIG valde att stadga sig även i juridisk mening. Det var någonstans i denna smältdegel mellan oljekris och framtidstro som det kritiska tänkandet uppstod. Sedemera har jag formulerat mig ömsom klumpigt och stundtals dumdristigt när jag blandat cynismer och putslustiga visioner i en till synes nästan oändlig sträcka av misslyckanden. Till synes oändlig, skriver jag, då även om rådande normer ifrågasätts så är tidsaxeln linjär även för mig. Jag är trettio år gammal. Trots den tidstypiska undfallenheten gällande allmänintresse i kombination med kunskap försöker jag bestrida likgiltigheten och försöker förvalta en dokumenterad kvarlåtenskap som är glömd i praktisk mening; den subversiva och samtidigt konstruktiva litterära verksamheten. I teori och produktion såväl som genom en urkund av ett okonventionellt informationsflöde. Denna skapelse, i sin allra mest grundläggande form, kallar jag manifesto no. 19:7610-271-459.

Jag har vid flera tillfällen försökt att ge en nyanserad bild av hur världen och framför allt min närmiljö borde se ut. Hur den borde se ut för att ge den absoluta majoriteten av befolkningen, om de så väljer att besöka eller bara beskåda detta område, ett intryck av denna rumsliga belägenhet och i förlängningen ge människor chansen att känna ett mervärde i att leva. Det har, under den flagg jag seglade i mina förra anteckningar, varit lönlösa ansatser till att bringa klarhet i frågan, en strävan som tvingat mig att drista arkitektonisk terminologi som egentligen inte är passande i denna situation. Inte för att de gett ett opassande intryck av mitt anförande - tvärtom - men det har varit en lömsk agenda då hela sanningen inte varit till allmänt förfogande. Det har varit en svår balansgång att väga den sanninghalt jag levererat kontra den faktiska planen att genomföra en förändring. Inte för att en förändring är förestående, vilket gör att någonstans i mitt avgrundslösa intellekt känner jag en viss jalousie de métier vad gäller beslutsfattande positioner i samhällsfrågor rörande den urbana miljöns utforming. Men nu kommer jag att lämna dogmatiska utspel och ge mig i kast med ordval som för tankarna till en industriell klassicism snarare än den medeltida sakrala byggnadstraditionen. Det hela handlar om hur en bebyggelse planeras.

Enskilda strukturer har inte en strävan i sig själva att vara antingen höga eller låga. De borde inte ha en plats i en rad av moduler. De borde inte vara bara byggnader i sig själva. En byggnad, för att komma till sin rätt som en del av stadsmiljön, skall fylla ett rum som är mer än själva huset i sig. Detta rum består inte av en i sig avgränsad sfär eller en markerad rymd som skiljer det ena rummet från det andra utan är en del i hela staden, en stad som existerar som ett kulturellt uttryck för gemenskap och trivsel. Detta i en reglementarisk panta rhei där samspelet mellan människan som flockdjur vägs mot behovet av geoteknisk konformitet. Denna trivsel verkar inte finnas i stadsplanerarnas dagordning. De verkar snarare missförstått den konsensus som sociala nätverk skapar mellan människor. De verkar snarare placerat denna gruppmentalitet i postmodernistisk estetik och sedan placerat sin skapelse vid en motorväg och aldrig någonsin lyssnat på konstruktiv kritik.

Bor man här vet man att Umeå tätort är genomgående byggd för hastighet. Långa gator med låga hus som flankerar genomfartsleder mellan människors hem i konforma lådor där samtiden saknar framtid och glädjen sedan länge är död. Det är den platsen som jag kommer att skriva om här.